Hur vi träffades, jag och Pär

Hejsan fina ni

Min och Pärs historia, om hur vi träffades.

Vet ni, jag får fortfarande mail och frågor om mig och Pär. Både från nyfikna men också kvinnor som just nu befinner sig i samma sits som jag gjorde. Och jag tänkte att även om jag skrivit om detta förut så gör jag det igen. Idag kan jag se tillbaka på allt och förstå varför jag gjorde som jag gjorde och varför jag gjorde vissa val. Jag känner mig själv så mycket bättre idag och vet varför jag agerar på vissa sätt. Men för er som inte vet nånting så ska jag backa bandet och berätta allt från början…… och tom berätta lite mer om hela historien när jag och Pär möttes.

Året var 2012 och jag levde med Mange och hade gjort det i 9 år, vi hade 2 små pojkar tillsammans som då var 4 resp 6 år. Vardagen rullade på som det gör för alla småbarns föräldar. Jag och Mange hade det inte dåligt på nåt sätt, tvärtom, vi var påväg att gifta oss till sommaren. Men nånting hade malt i mig i flera flera år, visste inte riktigt vad det var, men nånting saknades. Jag minns så väl ett tillfälle när Manges syster var och hälsade på, även hon och hennes kille skulle gifta sig samma sommar och hon undrade varför inte Mange engagerade sig nånting i bröllopet, varför han inte var med i några av alla tusen val. Och jag hörde mig själv säga ”han är inte så sugen på att gifta sig överhuvudtaget, han bryr sig liksom inte” Och jag avundades henne, för att det lät så konstigt i hennes öron, hennes kille ville vara med på allt. Nu menar inte jag att detta på nåt sätt är Manges fel, absolut inte. Det var ju JAG, jag ville nåt mer, jag ville ha mer. Och jag visste att det fanns, jag såg ju ofta hur andra kompispar hade ”det där” tillsammans. Hur dom var 1 ihop och förstod varandra utan och innan. Det kan jag säga med handen på hjärtat, att så hade inte jag och Mange det.

När det var 7 veckor kvar till bröllopet så åker jag och ett tjejgäng på kryssning, (nej det var inte min möhippa, vill bara säga det innan ni själva börjar tänka tanken) När vi ska kliva på båten så ser jag en kille på långt håll, han skrattar och ler hela tiden. Han har skjorta, röda chinos, beige trenchcoat och backslick, så långt från min stil man bara kan komma. Men jag kan inte sluta titta….. Det är nåt med honom. Han ögon liksom gnistrade när han log.

Detta leende, det finaste jag sett.

Senare på kvällen kommer en kille fram och börjar prata med oss på nattklubben, det var Anton (trubaduren på min och Pärs bröllop, och även en av Pärs anställda vid tillfället) Efter en stund kommer även Pär fram.

Ser då att han är killen från i fm. Minns inte så mycket från dom första timmarna mer än att Pär tittade på mig väldigt mycket och att min kompis Carro sa till honom att glöm de, ”kolla ringen på hennes finger, hon ska snart gifta sig”

Folk droppade av mer och mer och till sist var det bara jag och Pär kvar. Vi pratade och pratade och pratade. Det var så märkligt, allt bara flöt på, det var inte ens som att vi lärde känna varandra, det var som att vi redan mötts. Och jag vet vid ett tillfälle att vi bara tittade på varandra och sa, ”vad är det som händer” Vi dansade en dans ihop och jag har aldrig känt mig så rätt och så trygg i någons famn nånsin tidigare. Morgonen kom och vi hade pratat i 7 timmar. Pär följde med mig till min hytt och sa ”hoppas vi ses snart, du är det absolut vackraste jag nånsin sett” Ingenting hände den kvällen mer än att det kändes som en jäkla raket rakt in i hjärtat.

Det här kunde jag ju inte förklara för mina vänner, hur fan gör man det? Hela huvudet snurrade med tankar……

Veckan efter dök Pär upp på jobbet, han hade vägarna förbi sa han, från Gävle, tänkte jag? Det var såklart en lögn. Han bjöd ut mig på lunch och berättade att även han hade sambo, han levde med sin dotters mamma. Han berättade att han tänkt på mig varje dag sen in helgen, jag kunde inte ljuga, det var lika för mig. Jag skämdes såklart jätte mycket hemma för Mange, men jag berättade aldrig om Pär. Detta fortsatte med små stulna stunder här och där. Och både jag och Pär kände väldigt fort att detta var så starkt, känslorna var nåt som ingen av oss varit med om tidigare. Det var som om han kände mig bättre än nån annan fast vi precis mötts.

Vi mailade varje dag och Pär började väldigt tidigt med att skriva varje kväll kl 22.22. Det dröjde inte långt efter detta så separerade Pär och hans sambo, Pär sa, att även om inte jag får dig så känns det fel om jag kan få sådana här känslor för en annan kvinna. Men jag då, jag ska ju för fan GIFTA mig snart. Jag började må mer och mer dåligt

Veckorna rullade på och jag blev mer och mer apatisk inför hela bröllopet som jag varit helt inne i för bara en stund sedan. Jag brydde mig inte längre om alla valen som skulle göras. Och när min klänning kom så tog jag på mig den och grät, när jag ser tillbaka på det nu så fattar jag inte varför jag inte ställde in alltihop. Men jag vågade inte, jag var så jävla feg helt enkelt.

Jag visste inte om jag skulle våga välja min egen lycka över min familj, så jäkla självisk kan väl inte en mamma vara? Jag insåg inte där och då att det inte fanns någon återvändo. Jag inbillade mig på fullaste allvar att jag kunde glömma Pär och leva på med mitt liv. Jag bad Pär dra och aldrig höra av sig mer säkert 20-30 gåmger. Men han gav sig aldrig….. Han visste ju att jag älskade honom även om jag inte sa det. Men jag ville inte älska honom, tro mig jag försökte väldigt hårt att inte göra det, men är det nånting jag lärt mig med detta så är det att man kan inte bestämma över sina känslor. En klok vän som heter Frida sa det till mig när jag mådde som sämst ”Marit, du har inte gjort detta med flit man kan inte rå över sina känslor” Och så var det ju.

Ett par dagar innan bröllopet bröt jag ihop hemma och sa att jag inte visste vad jag kände längre. Mange blev chockad och vi pratade, men jag berättade inget om Pär, jag önskar idag att jag hade gjort det. Efter vi pratat åkte jag till en annan vän och berättade. Hon bad mig visualisera både Pär och Mange vid ett stup, vem puttar du? VA?? Vem puttar du? Hur ska jag kunna bestämma det? Ok, då puttar jag Pär, Mange är pappa till mina barn. OK, där har du svaret…..

Jag ringde Pär från bilen, jag minns än i dag precis vart jag stod nånstans. Jag berättade att jag bestämt mig. Jag kommer gifta mig med Mange, nu får du ge upp på riktigt

Jag har aldrig hört ett sånt förtvivlat gråt i hela mitt liv. Pär skrek av smärta i telefonen, och det skar i hela mitt hjärta. Det gjorde så ont så ont så ont….. Hela jag skakade minns jag. Som att jag fått ett anfall av något slag.

Vi gifte oss några dagar efter detta och på nåt jäkla konstigt sätt så satt jag på mig skygglappar, stålsatte mig och gifte mig med mina barns pappa. Det var en jätte fin dag och jag minns den idag ändå med glädje. Våra vänner och familj var fantastiska.

Det är efter detta som mardrömmen börjar.

10 dagar efter bröllopet dyker Pär upp på jobbet, och på nåt jäkla konstigt sätt som jag inte kan beskriva så kände jag det på mig redan innan han kom. Jag kände att han var påväg. Hela magen kittlade hela dagen innan han kom.

Det hade då gått 3 veckor sen vi sist pratade, han var brunbränd och hade säkert gått ner 10 kg, snygg som fan var han. Han och dottern, Thea, hade varit i Cypern. Dom hade åkt dagen efter bröllopet. Jag minns det som igår vad han sa, ”Marit, funkar det här för dig eller? För det gör det fan inte för mig”

Där och då visste jag och det var då mardrömmen började. Ångesten åt upp mig inifrån, allt kom ikapp. Vad jag gjort mot Mange, min familj, mina barn, våra vänner, bröllopet. Jag kunde inte äta, jag kunde inte sova, magen krampade varje gång jag slappnade av, jag mådde så dåligt av ångesten att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. Jag kände mig som den värsta människan i hela världen, vem gör nåt sånt här? Men samtidigt älskade jag Pär så det gjorde ont. Den här tiden minns jag jätte dåligt. Jag vet att jag åkte in på psyk, min brors fru skjutsade in mig. Jag minns att jag klarade inte av att berätta, jag klarade inte av att såra Mange på det viset. Idag fattar jag ju att det hade jag ju redan gjort, men jag var för feg. Och det ångrar jag jätte mycket, men jag förstår varför jag agerade så, det är skillnad. Jag förstår mina handlingar men jag ångrar mig fortfarande. Jag var för feg och för ”snäll” för att berätta vad jag gjort.

Jag hade jätte mycket självmordstankar, så fruktansvärt mådde jag, att jag inte ens kunde tänka klart. Skulle jag hoppa framför ett tåg? Ta massa tabletter? Jag tyckte det skulle vara skönare att inte känna nånting alls än mardrömmen jag just då levde i. Jag var, enligt mig själv, den mest fruktansvärda människa som fanns. Men sen dök alltid mina barns ansikten upp i mitt huvud. Och jag ångrade mig.

Jag åker iväg på bröllopsresa med min vän, Magda. Och det enda vi lever på är vin och cigg i 5 dagar. Magda mådde inte heller så bra just då. Och under tiden jag var borta hade Mange hittat en adress till Pär i min väska. Så när jag kom hem berättade jag allt…… Det var både skönt och helt fruktansvärt. Mange ville inte ge upp, så vi bestämde oss för parterapi.

Det gick sådär.

Terapeuten ville få Mange att inse att när nåt sånt här händer så är det inte bara en persons fel, båda har ansvar…. Under den här tiden backade Pär helt och jag kan än idag inte fatta hur han stod ut så länge som han gjorde. Jag bad Pär att gå ut och vara med andra kvinnor och glömma mig så många gånger att jag inte minns antalet. Han gick ut på kvällarna, drack sig full, mådde dåligt, var med andra, men glömde mig inte….. Den här tiden va hemsk.

Äh, jag vet inte, klart det var mitt fel, och in jag hade ju blivit kär i en annan man för att jag inte visat tydligare vad jag behövde känslomässigt under alla år av Mange. Sen vet jag inte om han hade kunnat ge mig det ändå, men då hade han ändå haft chansen, men jag var nog så ung när vi träffades att jag inte visste vad jag behövde för att vara lycklig.

Jag förstod iallafall ganska snabbt att Mange inte tänkte ändra på sig, och då fanns det 2 val. Gå tillbaka till mitt gamla liv med en man som säkert skulle vara jäkligt bitter, det skulle jag varit iallafall. Eller välja Pär, min själsfrände som skrev varje kväll att han älskar mig och att han fortfarande väntar. Det gjorde han i 6 mån kl 22.22.

Alla som läser detta hoppas jag förstår att detta fortfarande inte var lätt och att historien innehåller massor av mer saker som jag inte skriver här. Jag skulle kunna skriva en bok om allt detta, så mycket hände under den här tiden. Det var en tuff tid efteråt med både familjer och med barnen. Jag fortsatte gå i terapi för att inte må så fruktansvärt dåligt. Pär fanns vid min sida hela tiden. Det var en sorg att inte livet blev som jag hade tänkt, och att jag sårat andra människor så djupt. Det var tufft.

Men idag är jag glad att jag vågade. Det är det bästa och värsta jag gjort.

Superlyckliga och nygifta 

Att leva med min Pär är fortfarande helt underbart, men både jag och Pär vet vad som krävs för att fortsätta vara såhär lyckliga med varandra, det är inget som kommer gratis.

Vi har båda levt i förhållanden där vi saknat något och där vi inte var 100% lyckliga. Vi pratar alltid massor med varandra och till skillnad från förr så säger jag direkt när nåt känns fel. Vi har vad man kan kalla ett väldigt passionerat förhållande med massor av känslor och kärlek, och jag är så glad att Pär kan ta alla mina känslor. Vi ler mycket mot varandra, vi ser varann, vi tar på varandra mycket, älskar mycket och njuter verkligen av livet tillsammans. För Pär är verkligen min bästa vän och jag är helt övertygad om att vi varit ihop i ett tidigare liv. Jag känner mig så lycklig över att han aldrig nånsin gav upp.

Tänk vad ett enda möte med en annan människa kan göra. Hela min värld vändes upp och ner och inget blev längre sig likt. Min Pär, den mest fantastiska människa jag nånsin mött. Ibland kan jag bara titta på honom och känna hur hela min kropp fylls av värme och kärlek. Hur han tagit mina pojkar till sig och älskar dom lika mycket som om dom voree sina. Och fina Thea, en underbar liten bonustjej fick jag. Vi föll för varandra på en gång, minns att jag aldrig sett en sötare tjej med ögon lika mörka som natten och håret lika ljust som dagen.

Tack för att du tog dig tid att läsa

/Marit

Inlägget Hur vi träffades, jag och Pär dök först upp på Marit Orrebo.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *