Så hur träffades vi då?

 

Så… Hur träffades jag och Andreas då? Berättade förresten för honom att jag tänkt skriva detta inlägg varpå han svarade ”oj, det blir en lång historia”.

Oj, det blir en lång historia

Så here it goes…

I år är det faktiskt 10 år sedan vi träffades, för att vara exakt så till sommaren. Vi har varit vänner sedan vi var si så där 15-16 år då vi träffades genom att jag var tillsammans med en kille som gick i samma gymnasieklass som Andreas och han var tillsammans med en tjej som var vän till mig.

Hade kanske varit smidigare att skriva ”vi lärde känna varandra genom gemensamma vänner” men äsch, det har runnit en himla massa vatten under de där broarna ändå. 

Hur som så blev vi vänner och har hållit kontakten under alla år, under vissa perioder umgåtts mer och under vissa inte alls. Och ja, så här i efterhand kan vi väl erkänna att vi alltid haft ett gott öga till varandra.

Så blev året 2008 och vi hade inte haft kontakt på ett par år, men stod plötsligt på samma dansgolv på ett studentdisco. (Det där med varför vi var på ett studentdisco är en parantes som skulle göra denna historian ännu längre.)

Och så får det väl bli lite sudd på vad som hände resten av den där kvällen men den resulterade faktiskt i att vi pratade och sa ”men, ska vi inte ta en dejt? På riktigt liksom?”. Efter alla år.

Så det gjorde vi och den där sommaren som vi båda nog trodde bara skulle vara en sommarromans blev något helt annat.

Jag var dock bara på tillfällig sommarvistelse hemma i Blekinge och flyttade tillbaka till Uppsala efter sommaren.

Väl tillbaka i Uppsala kom senare en av våra första tuffa faser. Ingen av oss gillade egentligen att ha distansförhållande och när vi till slut insåg att vi inte alls hade samma framtidsplaner (jag ville inget annat än till Stockholm och han ville inte alls flytta ifrån Sölvesborg) så gjorde vi slut. Aj i hjärtat.

Jag var väldigt ledsen och minns den konstiga känslan av att för första gången göra slut fastän att kärlek egentligen fanns där men för att vi inte såg framtiden. (Tji fick vi på den frågan!)

Efter ett par månader utan särskilt mycket kontakt fick jag ett sms som sved i hjärtat som någon form av brinnande pil (hur det nu känns). Andreas ville ha tillbaka sin lägenhetsnyckel.

Då var jag toksäker på att han träffat någon ny och att jag fick inse att det var slut på riktigt. Men Andreas hade något annat i sikte (var tvungen att kontrollfråga honom nu varför han egentligen ville ha tillbaka den där nyckeln just då) för han ville ha en anledning att ses igen.

Så möttes vi igen och insåg att vi inte alls kunde hålla oss ifrån varandra. Här följde dock några månader av tråkigt spel, vi sårade varandra, och andra tråkigheter. Säkert för att vi var osäkra från var sitt håll. Tills ett gigantiskt skrika-sig-hesa-bråk gjorde att vi sa ”antingen gör vi det här på riktigt eller så skiter vi i det”.

Vi valde det första.

Jag fick jobberbjudande här hemma, flyttade hem, vi flyttade till en stuga där vi bodde när vi byggde vårt första hus (som vi bodde i tillsammans med Rebecca och hennes nu man i, ännu en lång historia). Vi sålde huset, köpte detta huset, renoverade en himla massa och höll på att slita ut oss totalt, blev gravida med Althea, Andreas friade på min 29årsdag med pompa och ståt, levande musik och thailändska svävande rislyktor, vi gifte oss 2014, byggde ut huset en massa 2016 samtidigt som jag var gravid med Juni, Juni föddes i juli 2016 och här är vi nu.

Det var som jag berättade i julas om i samband med den där renoveringen 2016 som vi hade det tufft igen. Vi hade noll tid för varandra och var minst sagt utslitna och det tog det bästa ur oss. Men herre så glad jag är att vi hann få ordning på det mesta av det där innan Juni kom.

Idag tycker jag nog att vi har det som allra bäst. Så klart på ett annat sätt än när vi träffades och var toknykära 2008.

Det är inte så särskilt lätta år att vara kära, mitt i småbarnsåren, det är lite sömn, barn som tar vårt största fokus och så ska man kombinera detta med karriär och allt det andra i livet.

Varför jag tror att vi är så starka som vi är idag?

Jag känner verkligen att vi är ett team. Vi får vara precis de vi är. Vi har gemensamma mål och värderingar. Vi har väldigt roligt tillsammans. Vi har roligt också ifrån varandra. Och vi pratar, pratar och pratar.

En av våra största relationsfilosofier är nog just att prata. Inte gömma undan och bygga upp saker som maler inombords, utan ut med det.

Precis nu när jag skriver så berättar Andreas samtidigt om när han försökte få tag i de där rislyktorna inför förlovningen och hade fått sin vän att ringa Luftfartsverket för att fråga om tillstånd och jag skrattar så jag gråter. Men det är också en annan historia.

Ps Luftfartsverket brydde sig inte om att han skulle släppa upp tre rislyktor över en bro i Sölvesborg. 

Ps igen Andreas hävdar att det var minst tio rislyktor, jag tror att han kryddar historien i efterhand för att göra den än mer superromantisk. 

Inlägget Så hur träffades vi då? dök först upp på Hus Nr 24.

Taggar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *