Och ibland gör man bort sig

En snabbknäppt bild efter gårdagens träning. Denna bilden i denna årstiden gör inte utsikten rättvisa alls. Här är verkligen så fint sommartid. Men nu skulle detta handla om något helt annat…

I fredags kväll, redan innan jag hade satt min fot på gymmet, så dök ett mycket (med betoning på mycket) gammalt träningsminne upp i mitt huvud.

Tror det var för att jag såg något roligt klipp, med en kille på löpband flasha förbi i Facebookflödet sent fredagskväll, som minnet dök upp. För det handlar just om löpband.

Låt oss ta oss tillbaka till år 2004. Jag var relativt nyinflyttad i Uppsala, närmare bestämt en bit utanför Uppsala, och hade bestämt mig för att skaffa gymkort på det lokala gymmet.

Väl på första besöket så var jag lite… anspänd.

Dels så kände jag mig sådär ”ny i klassen” som nyinflyttad på orten och jag hade också uppfattningen av att jag klev in på ett hippt Stockholmskt gym där alla säkert var superinne, superduktiga och supervältränade medan jag själv en lantis från en liten ort i lilla Blekinge som hade lagt på sig några kilon av ohälsosamt leverne i och med nya jobbet på restaurang.

Varför jag nu hade uppfattningen om att jag klev in på något som skulle kunna liknas vid Sturebadet är i och för sig en gåta då jag vid detta tillfället bodde i Knivsta. Inte för att trampa någon Knivsta-bo på tårna men det är lika mycket storstad som min egna lilla hemstad.

Men i alla fall… denna lantis-möter-Stockholm-nervositet i kombination med att den första jag la märke till på gymmet var min dåvarande sambos ex gjorde att jag tänkte ”detta måste bara se bra ut”.

Varpå jag tog sikte på löpbandet och tänkte ”det måste jag ju bara kunna hantera”.

Här ska vi plussa på att jag egentligen inte satt min fot på särskilt många gym innan detta. Absolut har jag alltid rört på mig men mer i form av gruppträning (aerobic, step up, bodypump) och olika lagsporter. Gymgrejen var ny.

Med stora tankar om att ”försöka se snygg ut” i all världens ytlighet så skuttade jag upp på löpbandet och började pressa fram bandet med stegen.

Det gick segt. Och som jag pressade.

Jag började tänka att jag förstod att alla coola Stockholmare var vältränade om det skulle vara så här jobbigt att gå på ett löpband.

Och så försökte jag pressa på ännu mer. En viss ansträngdhetsrodnad spreds sig längst mina kinder.

Min bakgrundsinfo om löpband grundade sig nämligen i de reklamklipp som visats på TV-shop anno 1992isch. Ni vet då bandet rörde sig av att man just pressade fram det?

Det var inte förrän en omtänksam, något äldre, man kom fram till mig och sa ”här är on-knappen och sedan höjer och sänker du farten med plus- och minustecknen” som jag insåg att tekniken hade utvecklats något sedan dess.

Så inte så konstigt att det hade gått trögt. Snarare konstigt att jag inte brände upp motorn på det där löpbandet.

Om jag ville sjunka genom jorden? Japp.

Om mitt ex ex såg alltihop? Japp.

Om det dröjde några veckor tills jag gick på gymmet nästa gång? Japp.

Inlägget Och ibland gör man bort sig dök först upp på Hus Nr 24.

Taggar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *