Detta laddade ämne med lika många åsikter kring och om som det finns kvinnor, tror jag. Ett ämne jag tycker är otroligt viktigt att fler pratar om och delar sina historier, så att alla kvinnor har rätt välja det sätt hon är mest trygg med. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva kring detta men om jag bara försöker utgå ifrån mig själv, mina tankar och åsikter ihop med min erfarenhet och känslor så trampar jag förhoppningsvis ingen på tårna, men tar gärna emot kommentarer och tankar!
Iris är född 2017 med planerat kejsarsnitt, ett förlossningsalternativ som inte var självklart för mig i början av graviditeten men som mot slutet var det enda alternativet. En förlossning som jag är otroligt nöjd och glad över, både med hur den genomfördes och såklart resultatet- Iris!
Jag trodde till en början att jag inte hade någon form av förlossningsrädsla utan var av inställningen ”alla fixar det, det finns hjälp och smärtstillande”. Inte så mycket mer än så. Var snarare lite nyfiken på hur det skulle vara och att få uppleva detta otroliga som man hört så mycket om.
Det enda jag egentligen kände obehag för var att jag har crohns sjukdom. En sjukdom där tarmarna inte mår kalas, där inflammationer och blödningar i tarmen hälsar på titt som tätt. Att då ta risken att fresta på ändtarmen och kanske spricka blev en jobbig tanke för mig. Jag kände att jag inte alls orkade med ännu mer bekymmer med tarmarna än vad det är idag, även om läkarna ansåg att det inte vara någon fara.
På grund av det remitterade min BM mig till en aurora BM och efter många veckors aurorasamtal (tror det var under 10 veckor!) kom jag och barnmorskan fram till att planerat snitt skulle vara det bästa för mig. Inte bara för crohnsen utan också för att jag insåg på vägen att jag var livrädd för att utsättas för samma händelseförlopp som min egen mamma gjorde med mig. Nämligen att jag, när jag väl kom ut, var så illa medtagen av syrebrist och en arm som de dragit av för att få ut mig att läkarna först inte trodde att jag skulle överleva och om jag gjorde det, skulle jag troligtvis både vara hjärnskadad och rörelsehindrad. Jag måste haft änglavakt…
På alla mina bebisbilder de tre första månaderna har jag blå/lila hudfärg i ansiktet.. som ett enda stort blåmärke. Ser hemskt ut, men jag levde iallafall!
De bet hårt på mig när förståelsen och insikten om mammas förlossning gjorde sig påmind. Traumat, rädslan, skador, ovissheten, skräcken, oron (när släppte den?). En historia som vi ”skämtat” om i mina unga år ”Matilda va så stor att hon fastnade och inte kom ut, hon va typ död”… lagom kul med lite perspektiv och vad den upplevelsen kan ha lämnat för spår hos mamma.
När jag och auroran började prata om detta blev det supertydligt för mig, jag kommer ALDRIG att föda vaginalt och utsätta mig eller mitt barn för de riskerna som både mamma och jag utsattes för. En kontrollerad förlossning med all tänkbar expertis i samma rum, det skapar trygghet hos mig. Och ja, jag vet att många anser att riskerna med kejsarsnitt är större och att det är bättre för barnet och återhämtningen för mamman med vaginal förlossning. Jag håller dock inte med, inte alls.
All statistik kring risker och återhämtning från kejsarsnitt inkluderar planerade, akuta och omedelbara snitt. Jag tänker att skillnaden på återhämtning, mental förberedelse och barnets mående måste skilja sig enormt beroende på om det blir ett lugnt och kontrollerat ingrepp eller ett akut/omedelbart där kanske både barn och mamma är i fara. För vår egen del så mådde Iris prima när hon kom ut, högsta betyg på alla punkter, ammade och jag själv var uppe ur sängen samma eftermiddag (snittet gjordes kl 7.30). Klart att första veckorna hemma var jobbiga, asjobbiga som jag minns det men det berodde snarare på livsomställningen, att få till amningen och att hantera bebisen på bästa sätt, än att snittet hindrade mig anmärkningsvärt. Jag tror alla nyförlösta mammor känner sig ömma, överkörda, förvirrade och trötta efter BB-tiden.
Och ärret då, det brukar också vara en fråga som kommer upp. Hur stort, syns det osv? Helt oväsentligt egentligen, jag mår bra, kroppen mår bra och Iris mår bra. Viktigast!Mitt ärr är typ mellan 10-15 cm stort och har läkt väldigt bra. Inga bekymmer med inflammationer/blödningar. Det syns knappt, och hade det gjort det hade det bekymrat mig exakt noll!Jag läser om många som fått beviljat kejsarsnitt och som skriver i stil med att ”man får sin beskärda del av smärtan efter, för återhämtningen är längre” eller att ”det är ingen genväg för med snitt tar läktiden längre tid”. Jag får hjärnblödning… varför måste det ens finnas en förklaring till att smärtan får man minsann ändå, vad spelar det för roll? Alla upplever vi smärta på olika sätt i olika grad och hanterar den också olika, oavsett vaginal eller snittförlossning.
Det är ingen tävling i smärthantering utan snarare en personlig bedömning av de risker som de olika alternativen medför. Kan vi inte bara låta alla välja det sätt man känner sig mest trygg, bekväm och tillfreds med oavsett anledning eller anledningar innan eller efter. Det som är bäst för mig är nödvändigtvis inte bäst för dig och tvärtom.Hur blir det med bebis no.2 nu då? Ja om ni undrade innan så har ni nog svaret klart för er. Det blir planerat snitt denna gången med. Så glad för att jag orkade strida för det en gång till. För att även om en aurorabarnmorska säger att hon tycker det är det bästa, är det ändå en läkare som säger ja eller nej (denna gången gick jag dock ej hos aurora). Både första och denna gången fick jag strida för mina snitt, denna gången mer förberedd än första, fick träffa två olika läkare och jag vägrade helt enkelt att ge mig. Helt vansinnigt om du frågar mig.
Tack för att du läste!
/Matilda
Inlägget MINA TANKAR OM KEJSARSNITT dök först upp på MOE of Sweden.