När hon kom till världen

För sju månader sedan, precis nu, så var vi fortfarande på förlossningen och hade fått vår fikabricka. Just nu ligger hon ute i sin vagn och vilar, hela sju månader stor.

Det gick ju undan när hon kom och jag minns inte riktigt hur mycket jag delat med mig av tidigare? Har jag kanske skrivit detta redan..?

I vilket fall så fick vi ju vänta en del på den här damen. Varje dag, där sista veckan, så var vi väldigt redo. Det var städat, väskan framplockad, vi gick och la oss tidigt ”om det skulle sätta igång”. Det var egentligen inte frustrerande att gå över rent fysiskt, men psykiskt så var det kanske värre. Det blev faktiskt lite frustrerande att varje dag vara så där redo och ha i tankarna vart vi än åkte att vi skulle vara redo. Och ändå blev det ingen bebis.

”Tänk inte så mycket på det” är lättare råd att ge än att efterleva.

Men så en söndag så struntade vi i att vara redo. Struntade i att städa, åkte på utflykt, bjöd vänner på middag och stannade uppe sent.

Och när tror ni att det satte igång?

Precis innan vi gick och la oss kände jag att det ”drog” lite bekant i ryggen. Jag blev stressad av bara tanken att det skulle dra igång då när vi helt plötsligt inte alls kände oss lika redo att jag hade svårt att sova och fixade med grejer istället halva natten. Det har liksom aldrig varit viktigare att ha välrakade ben som denna natten och faktum är att jag några timmar senare skulle sitta i fullt värkarbete på en pilatesboll och betala en räkning. En räkning som inte skulle vara betald på flera veckor, men jag förberedde som om det inte skulle finnas någon morgondag.

Efter en knackig natt gick jag upp och strax efter sju kände jag att det nog faktiskt var på gång. Ett sms till min mamma skickades iväg men att allting var ”väldigt lugnt och att jag inte väckt Andreas ännu ens”.

Frukost tillsammans med stora loppan uppe på övervåningen framför Leila Bakar samtidigt som Andreas fick någon plötslig fixarmani och började fixa klart någon hylla. Ja alla har vi våra sätt att förbereda oss…

Men sedan helt plötsligt gick det snabbt och min mamma fick ringas hit med meddelandet om att det absolut inte var lugnt längre. Hon hann massera min rygg i ett par värkar och min stora lilla loppa sa ”ingen fara mamma”. En stund där var det väldigt mäktigt att få ha med sin mamma som en del av hela förloppet.

Efter en nio mil, och ganska så plågsam bilresa så var vi äntligen framme vid förlossningen. Jag vågade aldrig erkänna för maken men där i bilen trodde jag nästan att vi skulle få vara tvungna att stanna och ringa efter ambulans istället.

Här får jag någon konstig knäpp och får för mig att jag tycker att det är pinsamt att det så märkbart syns att jag ska föda barn så jag ville låtsats som ingenting. Så jag springer (jo, mycket riktigt springer) i en värkpaus tvärs över parkering, buskage och gräsmatta för att ta mig till sjukhusentrén.

Så klart hinner jag inte hela vägen, man är ju kanske inte sitt löpsmidigaste jag i v 41, och mannen ropar ”stanna stanna, LUGNA dig” med hög röst vilket kanske inte hjälper till i mitt inte-synas-projekt. Så han fick sig en utskällning för att han  inte var snabbfotad nog och varför han i hela friden hade packat så himla himla mycket.

(Jag hade skött packningen men det hade jag helt glömt där och då)

Så hissen upp och ett förlossningsteam som mötte oss och snabbt förstod hur läget var. I 44 minuter hann vi bara vara i förlossningsrummet innan lilla Juni kom. Hon hade så bråttom till världen att hon föddes i hel hinnsäck. Googla gärna, men på egen risk, för det var verkligen en upplevelse både för oss och för personalen.

Eftersom att allt gick så fort så fick vi en lång lång stund på oss att landa och förstå vad som hänt. Det tog faktiskt hela 15 minuter innan vi ens tittade om det hade blivit en liten tjej eller kille.

Denna förlossningen var än mer intensiv än vår första men jag måste säga att jag har blivit välsignad med två helt underbara förlossningar. Det tog kanske lite längre tid efter Junis förlossning för mig att säga att jag kunde tänka mig att göra det igen, det var liksom lite för intensivt, men nu ser jag bara tillbaka på det med kärlek.

Framför allt för det man får som slutresultat.

Inlägget När hon kom till världen dök först upp på Hus Nr 24.

Taggar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *